MC-klubben SUZUKI 2-takt

Egentligen var det inte meningen, men…Jag har köpt en Suzuki till. En TS125. Det började som en annons på Tradera. Bild på en halvt ihopmonterad hoj och med en lång beskrivning av hur mycket som var gjort och vilken grundlig renovering som var genomförd. I princip var det bara att skruva ihop och köra i väg, enligt annonsören. Visserligen behövde jag inte ett projekt till, både T250:an och Stingern är ju fortfarande i delar hos ekrare, förzinkare, blästrare, motorrenoverare och förkromare. Så jag la ett bud mest på skoj. Resten kan ni räkna ut. Det var bara att hyra en släpkärra och köra en vit lögn till hustrun: “ska ner och hämta lite delar jag fått köpa billigt”. (Hon vet fortfarande inte att det är ytterligare en hel mc jag köpt).

Begreppet “grundligt renoverad” är som ni säkert vet lite luddigt. Min nya TS125:a – eller “Duster” som ni ju numera vet att denna hoj kallades i USA – var inget undantag. Ramen var visserligen blästrad och lackad, men färgen kom från Hagmans sparyburk så att jämföra med en pulverlack var det ju inte. Tanken var också nylackad och med nya dekaler från Reproduction Decals i Kanada. Men även här hade det varit sprayburk som gällt… I övrigt var det en mix av nya delar (bakskärm, ljuddämpare, batteribox, dyna mm) och bättre begagnade.

Motorn – samma som i min RV125 – skulle vara ordentlig genomgången med nya lager osv, vi får väl se. Men det var ju en Duster – som ju inte kan vara så där jättevanlig i Svea rike? Dock var det något som inte stämde. Enligt regpapperen var hojen en 75:a, men min var lackad i blått som en 74:a. Fast det brukar ju å andra sidan vara lite hipp som happ med årsmodellerna i Sverige. Snabbt loggade jag in på riksarkivets hemsida, www.svar.ra.se och beställde hem de första reghandlingarna på min hoj. Såld till en 16-åring i Motala i oktober 1975, färg “flerfärgad”. Enirosökning på denne numera medelålders man, jodå, han bodde kvar i Motala. På telefon berättade han att hans TS125:a som ny var silverfärgad med oranga stripes på tanken. Bingo – Silver Dust Metallic, rätt färg för 75-orna! Mycket snyggare än det blåa!2012 ska jag ha den klar…

En av orsakerna till att jag har nördat in på Suzukimotorcyklar är färgerna.Under framför allt de första åren på 70-talet skapade Suzuki en palett utan motstycke, en gnistrande påse av godis som inga konkurrenter kunde bjuda på.Fram till 1969 var det mest blått, rött och svart. Klassiska T20, till exempel, är ju en härlig hoj, men direkt färgsprakande var den ju inte.Men 1969 slog Suzuki till med nya T250 i Candy Lime Green och Candy Orange. Där har ni ordet: “Candy” – godis. Kanske hade killarna på designavdelningens färggrupp käkat små färgglada piller med smileys för att få rätt inspiration?Och sen rullade det på. De kommande 4-5 åren blev en explosion av färger med spännande namn, kombinerade med snygga kontrasterade lackade fält eller stripes. Phlolina Yellow, till exempel, en färg jag har på min RV125, men som också återfinns på T250 Hustler -70 och TS250 Savage från samma år.

Phlolina, förresten. Vad tusan kommer namnet ifrån? Låter som det latinska namnet på en blomma, men varken googling eller lexikonslagning ger något svar. Ordet finns helt enkelt inte – förutom som namnet på en Suzukifärg. Kanske var det därför man för säkerhets skull kallade den Aspen Yellow också, mer konkret liksom.Just att ha två namn på samma färg är något som dyker upp då och då i den suzukiska färghistorien. Skulle tippa att det var den amerikanska marknaden som ibland ville ha egna namn. Redondo Blue, till exempel, syskon till Phlolina på T250 -70, hette också Candy Corporate Blue. “Företagsblå” – hur tänkte man där..?Pop Green – ja, ni vet vilken det är…Jag har länge funderat över namnet. Popen kom ju med Beatles i början av 60-talet, varför valde man att releatera till den i en ilsket grön för 6-7 år senare? Det var först när jag började skriva den här betraktelsen som jag förstod att namnet inte har något med musikstilen att göra. Det engelska ordet “pop” betyder också ”smäll” eller “knall”, som i popcorn. Knallgrön helt enkelt!Nu är vi på väg dit man alltid hamnar när det gäller 70-talsfärger från Suzuki. Den där lila. Candy Lavender. Älska eller hata. Himmel eller helvete.

De flesta tänker nog GT750 Le Mans 1972, men färgen kom faktiskt först, året innan, på T500 Titan vilken är min absoluta favorit när det gäller lacker och grafisk design. Åren 1971 och 1972 kombinerades färger som Wine Red, Cascade Green, Candy Green och Summit Copper med stora vita fält på bensintanken och  snyggt skultpterade sidokåpsemblem till en absolut höjdpunkt i Suzukis historia.70-talet blev aldrig bättre än så.