Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter

Godis i alla färger

En av orsakerna till att jag har nördat in på Suzukimotorcyklar är färgerna.Under framför allt de första åren på 70-talet skapade Suzuki en palett utan motstycke, en gnistrande påse av godis som inga konkurrenter kunde bjuda på.Fram till 1969 var det mest blått, rött och svart. Klassiska T20, till exempel, är ju en härlig hoj, men direkt färgsprakande var den ju inte.Men 1969 slog Suzuki till med nya T250 i Candy Lime Green och Candy Orange. Där har ni ordet: “Candy” – godis. Kanske hade killarna på designavdelningens färggrupp käkat små färgglada piller med smileys för att få rätt inspiration?Och sen rullade det på. De kommande 4-5 åren blev en explosion av färger med spännande namn, kombinerade med snygga kontrasterade lackade fält eller stripes. Phlolina Yellow, till exempel, en färg jag har på min RV125, men som också återfinns på T250 Hustler -70 och TS250 Savage från samma år.T250 1970

Phlolina, förresten. Vad tusan kommer namnet ifrån? Låter som det latinska namnet på en blomma, men varken googling eller lexikonslagning ger något svar. Ordet finns helt enkelt inte – förutom som namnet på en Suzukifärg. Kanske var det därför man för säkerhets skull kallade den Aspen Yellow också, mer konkret liksom.Just att ha två namn på samma färg är något som dyker upp då och då i den suzukiska färghistorien. Skulle tippa att det var den amerikanska marknaden som ibland ville ha egna namn. Redondo Blue, till exempel, syskon till Phlolina på T250 -70, hette också Candy Corporate Blue. “Företagsblå” – hur tänkte man där..?Pop Green – ja, ni vet vilken det är…Jag har länge funderat över namnet. Popen kom ju med Beatles i början av 60-talet, varför valde man att releatera till den i en ilsket grön för 6-7 år senare? Det var först när jag började skriva den här betraktelsen som jag förstod att namnet inte har något med musikstilen att göra. Det engelska ordet “pop” betyder också ”smäll” eller “knall”, som i popcorn. Knallgrön helt enkelt!Nu är vi på väg dit man alltid hamnar när det gäller 70-talsfärger från Suzuki. Den där lila. Candy Lavender. Älska eller hata. Himmel eller helvete.

T500R

De flesta tänker nog GT750 Le Mans 1972, men färgen kom faktiskt först, året innan, på T500 Titan vilken är min absoluta favorit när det gäller lacker och grafisk design. Åren 1971 och 1972 kombinerades färger som Wine Red, Cascade Green, Candy Green och Summit Copper med stora vita fält på bensintanken och  snyggt skultpterade sidokåpsemblem till en absolut höjdpunkt i Suzukis historia.70-talet blev aldrig bättre än så.

T500J

3 Svar till “Godis i alla färger”


  1. 1 Tony Henschel

    Per-Åke, jag håller med dig om att Suzukis färgpalett stod i zenit hösten -71. Candy Lavender på T500R och så smällde de på med samma älska-eller-hata-färg på prestigepjäsen GT750 till -72 års modell. Onekligen modigt på en modell som skulle konkurrera med Honda CB750 och Kawa H2. Jag var bara en liten grabb på den här tiden, men jag misstänker att många valde att lacka om sina GT750 i början på 70-talet. Men, kulören är kultförklarad av många för länge sedan och – enligt mitt tycke – en sällsynt skarp kontrast mellan muskler i form av jättemotor med muskler och det lite feminina lila. En GT750 passar helt enkelt förbannat bra i Candy Lavender. Det blå/gröna alternativet, Candy Jackal Blue, känns tamt i jämförelse. De övriga japanska hojtillverkarna var inte långt efter vad gäller fantasirika namn på färgerna. Honda körde med ädelstensaccosiationer på 750-modellen och döpte färgen till Ruby Red och Kawasaki gav sin slidmatade A7 en kulör som de kallade för Pastel Yellow.
    Återigen en intressant text, Fröberg. Ni andra: skriv, diskutera, tyck till, håll med, ge oss på käften, men debattera för tusan! Det finns hur mycket som helst att skriva om. Bara man nördar ner sig ordentligt.
    Tony Henschel

  2. 2 Björn Ek

    Ännu en intressant analys kring vår kära hobby. Att Suzuki gav sina färger ett namn med fantasifullt innehåll och ett mer anpassat för den Amerikanska marknaden är känt sedan tidigare. Kanske inte så konstigt med tanke på dom volymer som ändå såldes i USA. Ville man ha egna färgnamn i USA så fick man det helt enkelt. De amerikanska Suzuki mäniskorna visste väl hur man bäst marknadsförde produkterna, och färgnamnen utgjorde givetvis en viktig parameter. Några exempel som kan relateras är, Candy orange som blev Mojave copper, Candy lavender - California burgundy, Candy jackal blue - Newport blue, Candy sophia green - Montery green, Candy yellow - Aztec gold o.s.v. Precis som att Phlolina inte finns gäller det samma för Lavender. Lavendel finns ju men inte Lanvender. Felstavat av japanerna eller ett fantasiord? Vi lär aldrig få svaret, men intressant är det.

    Hälsningar
    Björn

  3. 3 Peter Nordkvist

    Rubriken är perfekt, den kan inte bli mer träffande. Suzuki:s 70-talsfärger är idag helt fantastiska, vilket man inte tyckte på 70-talet. Den som år 1972 beställde en ny GT 750J och fick se sin maskin i den “hemska” färgen Candy Lavender vid avhämtning, kunde helt enkelt inte köra omkring i en “tjejfärg” utan lackade om den snabbt som attan i rött eller svart. Därför är det så ovanligt att idag se en GT 750J i originalfärgen Candy Lavender. Jag vet en av få som fortfarande kör med originalfärgen och det är Lars-Erik i Säter. “Starkt jobbat PeGe!”

    Peter Nordkvist

Lämna en kommentar